Varför ville du bli skådespelare?
– Det var ett kall. Klassen var på en teaterföreställning, jag var kanske sex eller sju år. När vi satt i salongen och ljuset gick ner såg jag hur vita skuggor sprang in på scenen för att inta sina positioner och invänta att ljuset skulle gå upp igen. Då minns jag att jag tänkte: "En sån där skugga ska jag bli en dag".
Vilket är ditt bästa teaterminne?
– Utan tvekan Kristofer Kamiyasu som majoren i Happy End på Stockholms Stadsteater. Tysk brytning, nackkrage och rullstolsburen. Obetalbart.
Hur känns det precis innan du går in på scenen?
– Jag har ingen aning om vad jag ska göra och alla repliker är som bortblåsta ur huvudet.
Vad är det roligaste med att vara skådespelare?
– Mötet med publiken. Inte som karaktär utan som skådespelare och privatperson. Att stanna kvar efter applådtacket och samtala med publiken. Höra deras tankar och frågor om föreställningen, det slår faktiskt det mesta.
