Vilket är ditt bästa teaterminne?
– Det är helt omöjligt att välja ett! Det går inte, jag har så många. Men det avgörande är alltid känslan av att från scenen uppleva något tillsammans med publiken. Som ett indirekt möte. En känsla som infann sig just precis den här kvällen. Eller att jag möter någon som haft en stor upplevelse av en föreställning jag medverkat i. De stunderna samlar jag på. Och de kan komma inför en fullsatt salong på stora scenen eller för 13 personer i Jokkmokk.
Hur känns det precis innan du går in på scenen?
– När jag hör publiken sorla i salongen blir jag nästan alltid lugn och förväntansfull samtidigt. Det är en märklig känsla. Men oftast är det bara roligt att få dra igång.
Varför ville du bli skådespelare?
– Själva förvandlingen, och den överenskommelsen man har med publiken, att gå in i historien och bli "någon annan", det har alltid lockat mig enormt mycket. Allan Edwalls skådespeleri var min första riktiga upplevelse av förvandlingskonst. Hans förmåga att försvinna in i olika roller var så fascinerande och ljuvlig för mig. Även om jag ju såg att det var samma man som utförde de olika rollerna så köpte jag överenskommelsen rakt av. Jag ville se hur han gjorde, i allt från spelenergi, tajming, sättet att röra sig. Det exakta. Det var något jag verkligen gick igång på.
