Hans-Peter Edh
Skådespelare
Aktuell med
Om Hans-Peter
Hans-Peter Edh började uppträda redan som barn och turnerade i början av 1960-talet i folkparkerna tillsammans med bland andra Ulla Sallert, Pekka Langer och Sonja Stjernkvist. 1974 gick han ut musikdramatiska linjen vid Statens scenskola i Göteborg och arbetade därefter på Upsala-Gävle stadsteater samt vid Sandrews i Stockholm där han träffade Nils Poppe. Samarbetet som följde varade i över tio somrar på Fredriksdals friluftsteater i Helsingborg. Bland uppsättningarna där kan nämnas Vita Hästen, Två man om en änka, Min syster och jag, Blomman från Hawaii och Fars lille påg. Sommaren 2008 var Hans-Peter med i Fredriksdalsteaterns uppsättning av Rabalder i Ramlösa och 2012 i Arsenik och gamla spetsar.
1980 kom han till Malmö Stadsteater. För sin rolltolkning av Mephistofeles i Faust fick han Kvällspostens Thalia-pris år 2000. Parallellt med arbetet på teatern har Hans-Peter spelat revy i Arlövsrevyn, Tommarpsrevyn och på Törringelund tillsammans med Östen Warnerbring, Lill-Babs, Stefan Ljungkvist med flera.
Han har även arbetat på Lisebergsteatern med Hagge Geigert och med Stefan och Krister i Falkenberg. En rad produktioner i radio och TV har det också blivit, såsom Från Boston till pop, musikunderhållningsserien Kväll på Östarp, Mankell-filmatiseringen Den femte kvinnan och Änkeman Jarl.
Om du inte blivit skådespelare, vilket yrke hade du valt då? – Arkeolog. Är fortfarande väldigt intresserad och följer med så gott det går.
Ditt bästa teaterminne? – Jesus Christ Superstar i London 1973. Fick mig att inse hur bra musikal kan vara. Och att det ville jag också jobba med.
Hur känns det precis innan du går in på scenen? – En varm känsla i kroppen och att huvudet är rensat på alla andra tankar än vad jag precis ska göra. Och en härlig känsla av gemenskap med kollegor och publik.
Vad är det roligaste med att vara skådespelare? – Arbetsgemenskapen. Och när jag känner att en scen är precis där man vill ha den, både mellan oss på scen och mellan oss och publik. Den känslan är underbar och skör. Och när man efter en föreställning känner att publiken går ut lite annorlunda än den kom in. Lite nya tankar. Kanske lite nya idéer att ta med sig.
